God, the Religion of Science

Blogg

  • Intelligent Design, Biologisk Ordning i Utvecklingen av Silverkarps Gälar

    Intelligent Design, Biologisk Ordning i Utvecklingen av Silverkarps Gälar

    En av de viktigaste frågorna i den samtida vetenskapsfilosofin är om den komplexa och funktionella ordning som finns i biologiska system enbart är produkten av blinda och mållösa processer, eller om denna ordning kan vara ett tecken på förutgående rationalitet och medveten design. Den aktuella artikeln om tillväxten av silverkarps gälar, även om den är skriven inom ramen för utvecklingsbiologi och transkriptomik, innehåller data och resultat som naturligt kan tolkas inom ramen för ”intelligent skapelse” och på en djupare nivå, relateras till begreppet Gud.

    Det första anmärkningsvärda punkten är den precisa genetiska samregleringen i processen för gälbildning. Forskningen visar att mer än tio tusen gener genomgår förändringar i uttryck på ett tidsbestämt och stegvis sätt, och dessa förändringar är inte spridda, utan meningsfullt koncentrerade i specifika vägar som Focal Adhesion, ECM–Receptor Interaction och PI3K–Akt signaling. Denna nivå av genetisk samordning är, ur biologifilosofins perspektiv, svårt att förena med en helt slumpmässig bild av molekylära förändringar. Vi står inför ett nätverk där komponenterna endast har mening när de ses i relation till helheten; en egenskap som i teorin om intelligent skapelse kallas organiserad komplexitet.

    Den andra punkten är den riktade övergången från enkelhet till funktionell komplexitet. Mikroskopiska bilder visar att gälarna utvecklas från enkla utskott utan filtreringsfunktion till ett tätt, sammanflätat och mycket effektivt nätverk. Denna transformation är inte bara en ökning av komplexitet, utan en ökning av mening och funktion. I varje steg räcker den befintliga strukturen för de biologiska behoven i det steget och förbereder samtidigt grunden för nästa steg. Detta fenomen överensstämmer med vad designfilosofer kallar ”målmedveten kontinuitet av steg”; det vill säga ett system som inte bara är slutgiltigt, utan vägen dit också är rationell och optimal.

    Den tredje punkten är samarbetet mellan oberoende genfamiljer för att uppnå ett enda mål. Artikeln visar att kollagen- och integrinfamiljerna ökar sitt uttryck synkront för att korrekt utföra det extracellulära skelettet, celladhesion och cellmigration. Denna typ av synergi mellan komponenter som ensamma inte har full funktion är ett tydligt exempel på vad som i litteraturen om intelligent skapelse kallas ”ömsesidigt beroende system”. Sådana system har mening endast när alla komponenter aktiveras tillsammans och vid rätt tidpunkt; en situation där ren slump möter allvarliga svårigheter i förklaringen.

    Den fjärde punkten är den direkta kopplingen mellan gen, struktur, funktion och ekologi. Artikelns författare konstaterar uttryckligen att deras fynd etablerar en grundläggande koppling mellan utvecklingsbiologi, evolution och ekologi. Detta uttalande, som går bortom en vetenskaplig beskrivning, innehåller ett filosofiskt budskap: den biologiska naturen är inte en samling oberoende lager, utan en sammanhängande och meningsfull helhet. I naturlig teologi tolkas sådan sammanhållning ofta som ett tecken på ”holistisk rationalitet” eller ”ordnande visdom”.

    Ur teologiskt perspektiv, om vi betraktar Gud inte som en tillfällig ingripare, utan som grundaren av lagar, information och biologiska kapaciteter, är denna artikels fynd helt förenliga med en sådan bild. Gud ersätter i detta ramverk inte direkt den vetenskapliga förklaringen, utan möjliggör den vetenskapliga ordningen. Molekylära lagar, signalvägar och kapaciteten för cellulär självorganisation kan alla förstås som manifestationer av en djupare rationalitet.

    Sammanfattningsvis kan sägas att denna forskning, även om den ytligt sett är en specialiserad studie om gälarna hos en fisk, i djupet presenterar en bild av biologi som ett meningsfullt, målinriktat och samordnat system. En sådan bild är inte ett empiriskt bevis för Gud eller en förnekelse av evolutionsvetenskap, men den väcker seriöst frågan om den bästa slutliga förklaringen för sådan ordning enbart är slump och blind nödvändighet, eller förnuft och visdom som överskrider det materiella. Här når vetenskapen, utan att överskrida sina gränser, teologins tröskel.

  • Teologi: Den häpnadsväckande kopplingen mellan mitokondrier och kopparhomeostas i människokroppen

    Teologi: Den häpnadsväckande kopplingen mellan mitokondrier och kopparhomeostas i människokroppen

    — Ovedersägligt bevis för ett ”extremt precist designat system” ur biologisk synvinkel

    Koppar är ett livsviktigt spårämne för människan, men även den minsta överdos kan vara dödlig. Här följer den flytande, lättlästa och samtidigt strikt vetenskapliga svenska versionen av den ursprungliga persiska texten:

    Kopparjoner (Cu²⁺) är absolut nödvändiga för skelettmuskulaturens normala funktion. De styr myoblasternas proliferation och differentiering och deltar i mogna muskelceller i ett stort antal kopparberoende enzymer för att upprätthålla metabol jämvikt. När dock den intracellulära kopparmängden överskrider den säkra nivån aktiveras en nyupptäckt form av programmerad celldöd som först beskrevs 2022 – kupropotos (cuproptosis). Till skillnad från apoptos, nekroptos och ferroptos är kupropotos helt beroende av kopparackumulation, intimt kopplad till mitokondriefunktionen och kännetecknas av onormal aggregation av lipoylerade proteiner samt svår oxidativ stress.

    Detta avslöjar en svindlande sanning: samma ämne som är livsviktigt kan vid minsta överskott omedelbart utlösa ett ytterst precist och komplext celldödsprogram. Detta är det tydligaste exemplet på extrem finjustering (extreme fine-tuning) på cellnivå.

    Mitokondriell dysfunktion, oxidativ stress, kronisk inflammation och rubbad proteinomsättning är de viktigaste patologiska processerna vid sarkopeni (åldersrelaterad muskelförlust). Kupropotos verkar spela en stor roll här. I åldrande celler är uttrycksmönstret för koppartransportörer oftast stört: kopparinflödet ökar, utflödet minskar → toxisk intracellulär kopparansamling.

    Detta bevisar återigen att kopparin- och utflödet styrs med fantastisk precision; även den minsta obalans leder till sjukdom och muskelförtvining – ytterligare ett ovedersägligt bevis på att levande system är extremt känsliga och perfekt kalibrerade.

    Till och med de mest övertygade evolutionsbiologerna erkänner nu: den minsta avvikelsen i kopparnivåerna orsakar allvarliga sjukdomar. Det betyder att systemet från allra första början måste ha varit komplett och perfekt kalibrerat – det kunde inte ha uppstått stegvis genom slumpmässiga mutationer.

    De vetenskapliga artiklar som beskriver dessa mekanismer nämner aldrig ordet ”evolution”. De dokumenterar endast system av sådan komplexitet och precision att även mikroskopiska störningar (kopparhalt eller mitokondrieprestanda) leder till celldöd eller sjukdom. Detta är exakt den typ av oreducerbar komplexitet (irreducible complexity) som Intelligent Design-teorin kräver: system som inte kan ha uppstått gradvis utan måste ha designats kompletta från början.

    Tänk dig ett ögonblick att universum verkligen hade uppstått genom ren slump och att det inte fanns någon Skapare. Långt innan mitokondrierna hade kunnat ”evolvera” förmågan att exakt reglera intracellulärt koppar hade hela mänskligheten redan utplånats av kopparförgiftning – fortplantning och överlevnad hade varit omöjliga. Människokroppen är oerhört bräcklig och samtidigt fylld av tusentals finjusterade mekanismer; en enda minimal avvikelse i en kritisk parameter skulle orsaka total kollaps. Ändå existerar vi! Detta i sig är ett ovedersägligt bevis på att det finns en Allsmäktig Skapare som med oändlig visdom och kraft upprätthåller varje detalj av tillvaron i varje ögonblick.

    Som Allah, den Upphöjde, säger i Koranen:

    Sura Al-Furqan 25:2 Den som himlarnas och jordens herravälde tillhör, som inte har tagit Sig någon son och inte har någon medhjälpare i herraväldet, och som har skapat allt och bestämt det med exakt mått. (Översättning: https://quranenc.com/sv/sura-25#2)

    Sura Al-Infitar 82:6-7 O människa! Vad har bedragit dig med avseende på din ädelmodiga Herre, som har skapat dig, format dig och gett dig jämna proportioner? (Översättning: https://quranenc.com/sv/sura-82#6-7)

  • Universums storhet: En manifestation av Skaparens kraft

    Universums storhet: En manifestation av Skaparens kraft

    Vår sol är bara en av cirka 100 miljarder stjärnor i vår galax, Vintergatan. Denna galax, med all sin prakt, är bara en av cirka två biljoner kända galaxer i universum. Om vi försöker uppskatta det totala antalet stjärnor i kosmos står vi inför ett häpnadsväckande antal: en septiljon, eller 10^24 stjärnor – en miljon miljarder miljarder stjärnor. Dessa siffror är så enorma att de överstiger mänsklig förståelse, men genom att förstå denna storhet kommer vi närmare universums sanna prakt.

    Varje stjärna är en enorm sfär av glödande gaser, huvudsakligen väte, som hålls samman av gravitation och producerar energi genom kärnfusion. Stjärnor varierar kraftigt i storlek, massa och temperatur. Vissa, som röda dvärgar, är lugna och effektiva och kan lysa i över en biljon år. På andra änden av spektrumet finns stjärnor som UY Scuti, med en diameter över 1700 gånger större än solens, som bara lever några miljoner år och slutar i enorma supernovaexplosioner. Vår sol, med en livslängd på cirka 10 miljarder år, befinner sig i mitten av detta spektrum och har redan passerat hälften av sin existens.

    Varje galax hyser också miljarder planetariska system. Bara i Vintergatan finns troligen över 100 miljarder planeter, varav många ligger i potentiellt beboeliga zoner, liknande Jorden. Med andra ord, bara i vår galax kan det finnas miljarder planeter som kan stödja liv. Om vi utvidgar denna möjlighet till hela universum blir existensen av liv i avlägsna delar av kosmos inte bara möjlig, utan mycket sannolik.

    Men det vi ser är inte hela verkligheten. Större delen av universums massa består av något osynligt: mörk materia och mörk energi. Mörk materia, som utgör cirka 85% av universums massa, är endast detekterbar genom sina gravitationseffekter på galaxer. Mörk energi, som står för cirka 70% av universums energi, är ansvarig för den accelererande expansionen av kosmos. Dessutom gömmer sig miljarder svarta hål i galaxernas centra, inklusive ett supermassivt svart hål i Vintergatans centrum, som är miljontals gånger massivare än solen.

    Universums ålder uppskattas till cirka 13,8 miljarder år. Ljuset från de mest avlägsna galaxerna som når oss idag har rest i miljarder år och ger oss en bild av ett avlägset förflutet. På denna kosmiska skala är vår Jord – denna lilla blå prick – bara en partikel i ett hav av mörker och ljus. Vår sol är bara en av septiljonerna stjärnor, den närmaste oss; men när vi ser upp mot himlen ser vi egentligen spår av miljarder andra solar – var och en med en unik historia, kanske med planeter, kanske med liv, och kanske med mysterier vi ännu inte kan förstå.

    Teologi

    I detta sammanhang framträder en grundläggande teologisk poäng: om universum var mindre och enklare skulle tanken att det uppstod av en slump verka mer plausibel. Men ett universum av sådan enorm omfattning och komplex ordning gör tanken på ett slumpmässigt ursprung extremt osannolik, nästan oacceptabel. Ju större och mer komplext universum är, desto närmare noll är sannolikheten för att det uppstod av en slump.

    Som svar på ateister som använder universums storhet för att förneka en Skapares existens måste det sägas: om universum var mindre skulle de betrakta det som bevis på slump; nu när det är så enormt hävdar de att människans existens i denna storhet är en slump! Detta verkar vara en flykt från sanningen. Men för ett vaket mänskligt sinne är universums storhet ett tydligt tecken på dess Skapares storhet. En Skapare vars oändliga kraft manifesteras i kosmos vidsträckthet och som har etablerat en så underbar ordning. Universums storhet är därför inte en anledning att förneka Gud, utan snarare ett tydligt tecken för att erkänna Hans kraft och visdom.

    För att förstå detta bättre, låt oss använda en analogi från teknikens värld: inom programmering är det möjligt för en nybörjarstudent att skapa en enkel kod genom att kombinera några tecken. Men kan vi föreställa oss att Google – med sina miljarder rader kod – uppstod av en slump? Ett sådant projekt var endast möjligt genom tusentals ingenjörers outtröttliga arbete och intelligent design. Hur kan vi då betrakta universum, som fungerar med en oändligt större ordning än Google, som ett resultat av slumpen? Till skillnad från mänskliga projekt behöver universums Skapare inga medarbetare och är inte bunden av tid eller rum. Han är den Ende, den Allsmäktige, och universum är en perfekt manifestation av Hans kraft.

    I detta sammanhang riktar Koranen vår uppmärksamhet mot himlarnas tecken. I Sura Al-Waqi’ah, verserna 75 och 76, står det skrivet:

    « Jag svär vid stjärnornas positioner – och det är en stor ed, om ni bara visste. »

    [Se Sura och verserna](https://surahquran.com/surah-al-waqiah-56.html#75-76)

    Denna vers presenterar stjärnornas positioner som ett viktigt tecken, ett tecken för dem som reflekterar och söker Skaparens storhet i skapelsen.

  • Universums storhet: En manifestation av Skaparens kraft

    Universums storhet: En manifestation av Skaparens kraft

    Vår sol är bara en av cirka 100 miljarder stjärnor i vår galax, Vintergatan. Denna galax, med all sin prakt, är bara en av cirka två biljoner kända galaxer i universum. Om vi försöker uppskatta det totala antalet stjärnor i kosmos står vi inför ett häpnadsväckande antal: en septiljon, eller 10^24 stjärnor – en miljon miljarder miljarder stjärnor. Dessa siffror är så enorma att de överstiger mänsklig förståelse, men genom att förstå denna storhet kommer vi närmare universums sanna prakt.
    Varje stjärna är en enorm sfär av glödande gaser, huvudsakligen väte, som hålls samman av gravitation och producerar energi genom kärnfusion. Stjärnor varierar kraftigt i storlek, massa och temperatur. Vissa, som röda dvärgar, är lugna och effektiva och kan lysa i över en biljon år. På andra änden av spektrumet finns stjärnor som UY Scuti, med en diameter över 1700 gånger större än solens, som bara lever några miljoner år och slutar i enorma supernovaexplosioner. Vår sol, med en livslängd på cirka 10 miljarder år, befinner sig i mitten av detta spektrum och har redan passerat hälften av sin existens.
    Varje galax hyser också miljarder planetariska system. Bara i Vintergatan finns troligen över 100 miljarder planeter, varav många ligger i potentiellt beboeliga zoner, liknande Jorden. Med andra ord, bara i vår galax kan det finnas miljarder planeter som kan stödja liv. Om vi utvidgar denna möjlighet till hela universum blir existensen av liv i avlägsna delar av kosmos inte bara möjlig, utan mycket sannolik.
    Men det vi ser är inte hela verkligheten. Större delen av universums massa består av något osynligt: mörk materia och mörk energi. Mörk materia, som utgör cirka 85% av universums massa, är endast detekterbar genom sina gravitationseffekter på galaxer. Mörk energi, som står för cirka 70% av universums energi, är ansvarig för den accelererande expansionen av kosmos. Dessutom gömmer sig miljarder svarta hål i galaxernas centra, inklusive ett supermassivt svart hål i Vintergatans centrum, som är miljontals gånger massivare än solen.
    Universums ålder uppskattas till cirka 13,8 miljarder år. Ljuset från de mest avlägsna galaxerna som når oss idag har rest i miljarder år och ger oss en bild av ett avlägset förflutet. På denna kosmiska skala är vår Jord – denna lilla blå prick – bara en partikel i ett hav av mörker och ljus. Vår sol är bara en av septiljonerna stjärnor, den närmaste oss; men när vi ser upp mot himlen ser vi egentligen spår av miljarder andra solar – var och en med en unik historia, kanske med planeter, kanske med liv, och kanske med mysterier vi ännu inte kan förstå.

    Teologi
    I detta sammanhang framträder en grundläggande teologisk poäng: om universum var mindre och enklare skulle tanken att det uppstod av en slump verka mer plausibel. Men ett universum av sådan enorm omfattning och komplex ordning gör tanken på ett slumpmässigt ursprung extremt osannolik, nästan oacceptabel. Ju större och mer komplext universum är, desto närmare noll är sannolikheten för att det uppstod av en slump.
    Som svar på ateister som använder universums storhet för att förneka en Skapares existens måste det sägas: om universum var mindre skulle de betrakta det som bevis på slump; nu när det är så enormt hävdar de att människans existens i denna storhet är en slump! Detta verkar vara en flykt från sanningen. Men för ett vaket mänskligt sinne är universums storhet ett tydligt tecken på dess Skapares storhet. En Skapare vars oändliga kraft manifesteras i kosmos vidsträckthet och som har etablerat en så underbar ordning. Universums storhet är därför inte en anledning att förneka Gud, utan snarare ett tydligt tecken för att erkänna Hans kraft och visdom.
    För att förstå detta bättre, låt oss använda en analogi från teknikens värld: inom programmering är det möjligt för en nybörjarstudent att skapa en enkel kod genom att kombinera några tecken. Men kan vi föreställa oss att Google – med sina miljarder rader kod – uppstod av en slump? Ett sådant projekt var endast möjligt genom tusentals ingenjörers outtröttliga arbete och intelligent design. Hur kan vi då betrakta universum, som fungerar med en oändligt större ordning än Google, som ett resultat av slumpen? Till skillnad från mänskliga projekt behöver universums Skapare inga medarbetare och är inte bunden av tid eller rum. Han är den Ende, den Allsmäktige, och universum är en perfekt manifestation av Hans kraft.
    I detta sammanhang riktar Koranen vår uppmärksamhet mot himlarnas tecken. I Sura Al-Waqi’ah, verserna 75 och 76, står det skrivet:
    « Jag svär vid stjärnornas positioner – och det är en stor ed, om ni bara visste. »
    Se Sura och verserna
    Denna vers presenterar stjärnornas positioner som ett viktigt tecken, ett tecken för dem som reflekterar och söker Skaparens storhet i skapelsen.