En av de viktigaste frågorna i den samtida vetenskapsfilosofin är om den komplexa och funktionella ordning som finns i biologiska system enbart är produkten av blinda och mållösa processer, eller om denna ordning kan vara ett tecken på förutgående rationalitet och medveten design. Den aktuella artikeln om tillväxten av silverkarps gälar, även om den är skriven inom ramen för utvecklingsbiologi och transkriptomik, innehåller data och resultat som naturligt kan tolkas inom ramen för ”intelligent skapelse” och på en djupare nivå, relateras till begreppet Gud.
Det första anmärkningsvärda punkten är den precisa genetiska samregleringen i processen för gälbildning. Forskningen visar att mer än tio tusen gener genomgår förändringar i uttryck på ett tidsbestämt och stegvis sätt, och dessa förändringar är inte spridda, utan meningsfullt koncentrerade i specifika vägar som Focal Adhesion, ECM–Receptor Interaction och PI3K–Akt signaling. Denna nivå av genetisk samordning är, ur biologifilosofins perspektiv, svårt att förena med en helt slumpmässig bild av molekylära förändringar. Vi står inför ett nätverk där komponenterna endast har mening när de ses i relation till helheten; en egenskap som i teorin om intelligent skapelse kallas organiserad komplexitet.
Den andra punkten är den riktade övergången från enkelhet till funktionell komplexitet. Mikroskopiska bilder visar att gälarna utvecklas från enkla utskott utan filtreringsfunktion till ett tätt, sammanflätat och mycket effektivt nätverk. Denna transformation är inte bara en ökning av komplexitet, utan en ökning av mening och funktion. I varje steg räcker den befintliga strukturen för de biologiska behoven i det steget och förbereder samtidigt grunden för nästa steg. Detta fenomen överensstämmer med vad designfilosofer kallar ”målmedveten kontinuitet av steg”; det vill säga ett system som inte bara är slutgiltigt, utan vägen dit också är rationell och optimal.
Den tredje punkten är samarbetet mellan oberoende genfamiljer för att uppnå ett enda mål. Artikeln visar att kollagen- och integrinfamiljerna ökar sitt uttryck synkront för att korrekt utföra det extracellulära skelettet, celladhesion och cellmigration. Denna typ av synergi mellan komponenter som ensamma inte har full funktion är ett tydligt exempel på vad som i litteraturen om intelligent skapelse kallas ”ömsesidigt beroende system”. Sådana system har mening endast när alla komponenter aktiveras tillsammans och vid rätt tidpunkt; en situation där ren slump möter allvarliga svårigheter i förklaringen.
Den fjärde punkten är den direkta kopplingen mellan gen, struktur, funktion och ekologi. Artikelns författare konstaterar uttryckligen att deras fynd etablerar en grundläggande koppling mellan utvecklingsbiologi, evolution och ekologi. Detta uttalande, som går bortom en vetenskaplig beskrivning, innehåller ett filosofiskt budskap: den biologiska naturen är inte en samling oberoende lager, utan en sammanhängande och meningsfull helhet. I naturlig teologi tolkas sådan sammanhållning ofta som ett tecken på ”holistisk rationalitet” eller ”ordnande visdom”.
Ur teologiskt perspektiv, om vi betraktar Gud inte som en tillfällig ingripare, utan som grundaren av lagar, information och biologiska kapaciteter, är denna artikels fynd helt förenliga med en sådan bild. Gud ersätter i detta ramverk inte direkt den vetenskapliga förklaringen, utan möjliggör den vetenskapliga ordningen. Molekylära lagar, signalvägar och kapaciteten för cellulär självorganisation kan alla förstås som manifestationer av en djupare rationalitet.
Sammanfattningsvis kan sägas att denna forskning, även om den ytligt sett är en specialiserad studie om gälarna hos en fisk, i djupet presenterar en bild av biologi som ett meningsfullt, målinriktat och samordnat system. En sådan bild är inte ett empiriskt bevis för Gud eller en förnekelse av evolutionsvetenskap, men den väcker seriöst frågan om den bästa slutliga förklaringen för sådan ordning enbart är slump och blind nödvändighet, eller förnuft och visdom som överskrider det materiella. Här når vetenskapen, utan att överskrida sina gränser, teologins tröskel.



